Nu är det en sånhär seg och dryg dag. En dag som jag borde göra hur mycket som helst på, men jag inte orkar.

Vet ni varför? (Och lite pinsamt är det, för jag är en sån sucker..)

Jag har kollat på slutet av min älsklingsserie LOST. Serien som har hängt i mitt hjärta i säkert 5 år, som har fått mig att skratta och gråta, sitta med naglarna i munnen av spänning och fått mig hysterisk och panikslagen. Serien som vann mitt hjärta från första avsnittet. Serien med stort S. Och nu är den slut! Föralltid...

Jag har lite svårt att tro på det. Efter alla maraton jag har haft med sträck-tittande och hoppande mellan alla 6 säsonger var det nu dax att kolla på slutet. Och vad jag grinade.. Har inte gråtit så mycket sen jag grät av lycka över min Gastric ByPass operation.. Jag har aldrig känt mig så tom i hela mitt liv. För personerna i serien har lärt mig så oerhört mycket, och jag har verkligen levt mig in i serien.

Det är helt sjukt.. Trodde jag skulle sitta där med ett leende på läpparna och tycka att allt var frid och fröjd - som jag gjorde sista avsnitten av Sex And The City och OC. Men näe ?

Konceptet "Grina som en unge" har fått ett nytt ansikte, nämligen mitt!





Kan tänka mig att jag grina lika mycket som många av er grina till Andra Avenyn's slut..