Jag har haft hemligheter ihop med dig.  Jag har gråtit vid din axel, jag har berömt dig när någonting gått bra.
Jag har rest halva Sverige runt för att få vara med dig. Jag har skrattat med dig, bett dig om råd och hjälpt dig med dina problem.

Men nu känns det som vårt band är klippt.
Det är så jävla mycket som gått snett, som jag ångrar och som jag bara blir förbannad på.
Det finns så mycket som jag vill få utklarat, som jag vill glömma och som jag vill komma ihåg.
Det finns ingen kraft, det finns ingenting som kan få mig att orka kämpa i detta skeende.
Jag vill lixom bara lägga mig ner och låta tiden gå, så jag kan glömma det jag vill få bort ur huvudet
och sluta tänka på hur livet kunnat vara.
Det känns som du valt att slänga mig in i väggen och spotta på mig
när jag alltid velat dig väl och funnits där för dig när ingen annan ställt upp.

Ibland vill jag bara låta dig gå vidare och eliminera dig ur mitt liv.
Men jag kan inte.

En gång fanns där ett band som aldrig kunde klippas,
idag hör du knappt av dig.
Jag borde egentligen gå vidare och söka upp nya kontakter
för att kunna se vilka underbara personer jag missat, eller vilka personer jag
egentligen borde ha ägnat mig tid åt.
Fast jag vet att du och jag passar som handen i handsken.
Såna där vänner som kan vara ifrån varandra i flera månader
och när man kommer tillbaka till varandra är det som tiden stått still.
Jag hoppas du vet att jag älskar dig.
Jag hoppas du vet att jag alltid kommer älska dig.

Men just nu känns allt så jobbigt och det känns som jag aldrig mer kommer få chansen
att vara din vän.

Som många gånger förr sitter jag här i sängen med en filt virad runt mig. Jag stannar upp i vardagen och blickar in i nuet, det tysta lugna nuet. Jag kikar på tankar som flyger förbi, men försöker att släppa dem lika snabbt som de kommer. Det är dedär små tankarna som tillslut överrumplar mig och för mig tillbaka till min själ och allt som tidigare har hänt mig. Själen är ett gapande sår där vissa av minnena är förseglade i små kistor med lås, medan andra minnen finns där och som ständigt river upp min vardag. Som blandas med framtiden och blir till en rörig färgglad och konstig smet. Det är just minnena som aldrig verkar ta slut, hur mycket jag än försöker att stoppa undan dem. De finns alltid bara kvar där. Och de bara väller över mig när jag tänker för mycket. Precis just som jag försöker sluta tänka så kommer en kylande vind och smeker min bleka kind. Och hur mycket jag än försöker så kan jag inte få tankarna att försvinna iväg lika snabbt som de kom, och ännu mindre slappna av.

Jag är tillbaka fem år i tiden. På den tiden när jag sitter med svarta, sorgsna ögon och tittar ner på mina ben. Mina bleka barnben fulla med ärr. Mina bleka barnben fulla med sår. Mina bleka barnben överkladdade med vackert rött blod. Nästan körsbärsrött. Jag ser på mitt fula liv, mina fula kläder och mina fula tankar. Och för första gången på riktigt länge blir jag sorgsen. Jag blir liksom sådär otröstligt förtvivlad. Trots att jag vet att det är flera år sedan, som jag befann mig i exakt samma position, exakt samma rum och lyssnade på exakt samma musik, så kan jag inte få bort känslan av att jag är tillbaka. Jag liksom snurrar runt och ser mig själv sitta på sängen med rakbladet i handen, liksom i trans har jag hackat och rivit mig själv med det. Det enda jag märker är den fräna lukten av blod och järn som slår mot min näsa. Det snurrar till i huvudet när jag märker hur mycket som egentligen är förstört. Av livet, av kroppen, av känslor och av sinnen. Att någonting så litet kunde bli så stort. Att någonting så stort plötsligt blev så minimalt litet.

Jag försöker lägga minnet av denna kaotiska stund i ett skåp, precis som jag blivit tillsagt, men det fungerar inte. Skåpet öppnas igen, minnena river nya sår och de läggs tillslut tillbaka där den ska vara -  i skåpet. Fast med öppen dörr.
Och det är här jag förstår att jag kanske behöver hjälp med att stänga dörren, att försegla den som jag kunde göra med kistorna. 

Att lägga det åt sidan och inte tänka på det mer.