Väcktes imorse kl 06,05 av att Jimmy säger att katterna har smitit ut från vår lägenhet, ut på balkongen och att dom sprang runt på grannens balkong.Vi har bara en slags betongvägg mellan vår och grannens balkong och eftersom vi bor på andra våningen så är det inte så enkelt att bara smita över och hämta dem.

Jimmy (J): Katterna har smitit ut på balkongen och in på våra grannars balkong, du måste komma och hjälpa mig få in dom för det var du som lämnade dörren öppen igår!!

Jag (M): Har du försökt få in dom själv eller?

J: Jaa, men dom vill inte komma.. och du kan inte locka på dom för grannens balkongdörr är öppen så då kommer dom väl säkert!

M: Jaha.. ja ja jag går väl och ser vad jag kan göra då..

Jag visslar lite och trixar och på första försöket får jag tag på Texas som jag sen slänger in i vår lägenhet så jag kan försöka få tag på tjocksmocken Fenix. Det var ju hur enkelt som helst, haha.. behövde bara sträcka fram ett finger så han trodde att jag hade leverpastej - å schwops så var även han inne. Haha snacka om att Jimmy blev chockad när han stått och "försökt" få in katterna hur länge som helst medan jag knappt behövde anstränga mig.. Behöver jag säga att dom älskar mig??