Alla räkningar är betalda - jag har pengar kvar. Det känns skönt.

Dock kan jag inte vara själv med mina tankar längre, Jimmy måste komma hem snart.. Jag tänker alldeles för mycket på operationen, maten och vikten. Mår sämre än jag trott jag skulle göra vid denna tidpunkt, helt ovetande om när operationen kommer ske eller när jag måste sätta igång och ställa om mig för ett smalare liv. Jag förstår ingenting, även om ekvationen är enkel. Kommer jag att må bra eller kommer jag må skit efter borttagandet av delar av min magsäck ? Eller kommer jag tvingas vara hemma i flera veckor för att jag mår så dåligt ? Kommer jag kunna dela obligatoriska moment i skolan med min underbara klass som alltid är lika söta och snälla eller kommer jag få göra de sakerna med en helt okänd skara folk om ett helt år ? Kommer jag bli godkänd att fortsätta ha studiemedel från CSN eller får jag bara bidragsdelen ?
Så mycket oro som finns i min kropp just nu som aldrig förut funnits där, jag har alltid tagit livet med en klackspark och hoppats på det bästa. Men nu när jag vet att jag äntligen kommer se ljuset i tunneln, nu när jag äntligen får en chans att gå från den fula ankungen till den vackra svanen - ja då tvekar jag. Har aldrig varit så rädd och orolig som nu. Kanske är det ovisshet över hur det är att vara smal, kanske är det nedsövningen jag är rädd för? Kanske är det hur jag kommer må dagarna efter operationen, eller om min hud inte kommer hinna med ? Jag tänker för mycket.. Rädd för att så mycket kan bli så fel - eller kan allt bara gå rätt nu?


Hur är det att vara smal ? Någon som kan svara ?
För jag kan då inte det.. än!