Jag har haft hemligheter ihop med dig.  Jag har gråtit vid din axel, jag har berömt dig när någonting gått bra.
Jag har rest halva Sverige runt för att få vara med dig. Jag har skrattat med dig, bett dig om råd och hjälpt dig med dina problem.

Men nu känns det som vårt band är klippt.
Det är så jävla mycket som gått snett, som jag ångrar och som jag bara blir förbannad på.
Det finns så mycket som jag vill få utklarat, som jag vill glömma och som jag vill komma ihåg.
Det finns ingen kraft, det finns ingenting som kan få mig att orka kämpa i detta skeende.
Jag vill lixom bara lägga mig ner och låta tiden gå, så jag kan glömma det jag vill få bort ur huvudet
och sluta tänka på hur livet kunnat vara.
Det känns som du valt att slänga mig in i väggen och spotta på mig
när jag alltid velat dig väl och funnits där för dig när ingen annan ställt upp.

Ibland vill jag bara låta dig gå vidare och eliminera dig ur mitt liv.
Men jag kan inte.

En gång fanns där ett band som aldrig kunde klippas,
idag hör du knappt av dig.
Jag borde egentligen gå vidare och söka upp nya kontakter
för att kunna se vilka underbara personer jag missat, eller vilka personer jag
egentligen borde ha ägnat mig tid åt.
Fast jag vet att du och jag passar som handen i handsken.
Såna där vänner som kan vara ifrån varandra i flera månader
och när man kommer tillbaka till varandra är det som tiden stått still.
Jag hoppas du vet att jag älskar dig.
Jag hoppas du vet att jag alltid kommer älska dig.

Men just nu känns allt så jobbigt och det känns som jag aldrig mer kommer få chansen
att vara din vän.